klorixx

Jag kom på en grej jag borde skrivit den 11:e februari, något i stil med:
"För precis ett år sedan bestämde vi oss för att bli tilllsammans. Det var det mest romantiska ögonblick i mitt liv. Du var (och är) den person jag hittills tyckt mest om.
Jag kan fortfarande beskriva den dagen i detalj, vad vi gjorde, hur det gick till (få inga konstiga tankar nu, det var inget sånt), vad du hade på dig etc.
Den ring jag hade köpt som jag själv gillade mkt (därav att jag köpte den) som jag gömde bakom din rygg när du satt i mitt knä. Jag hade på ett mycket dolt sätt tagit reda på din ringstorlek i en diskussion så att ringen skulle passa.

Detta var ett år sen, tiden har gått så fort.. gick så fort..
Jag har fortfarande svårt att smälta att det är över, och det är ändå 4-5månader sen vi gjorde slut (orkar inte räkna exakt datum). Jag kommer fortfarande ihåg allting, allt vi bråkat över, saker du fått, saker du irriterade dig på som jag gjorde.
Det var inte alltid helt lätt, men jag har insett att jag är otroligt krävande jag själv så jag kan knappast "tvinga" någon att vara simpel."

Det var väl ungefär det, vidare i dagens liv.
Det smärtar att se andra tilltala sig själva att dom inte kan bli älskade eller omtyckta när man själv tycker om dom.
Och att dom, trots att man berättar eller visat detta, ändå envisas med att tilltala sig så.
En av dom sa att hon var för krånglig typ, att det var lika bra att jag glömde henne.
Ja, försöka duger ju, jag lämnade henne ifred iaf och hoppas hon blir lycklig på det, men glömma henne kommer aldrig gå. Personer jag en gång börjat tycka om (på ett sånt där kärleksfullt sätt, tänk älska, fast vill inte använda det ordet då det är enligt mig lite för stark för dessa känslor jag haft) glömmer jag inte bort.
Den andra personen var det en bättre början, såklart gick det för fort där också så det blev fail, men som hon sa, alla mina chanser var inte förstörda, behövde bara tagga ner lite.

Så, sagt och gjort. Jag taggade ner, försökte hela tiden hålla lite kontakt efterssom det skulle dö ut annars (tänker dra upp detta om en sek). Nu för typ ett par dagar sen fick jag veta att hon blev tillsammans med en kille, att det tog ungefär en vecka.
Förvirring och avundsjuka rusade genom kroppen och jag visste återigen inte vart jag skulle ta vägen.
Vad gör JAG för fel hela tiden?

Över till det här om kontakten. Jag vet inte hur många gånger jag fått höra när jag sagt till någon att jag tycker om den, och den bara "ja, men vi kan väl ta det lite lungt och lära känna varandra?", MY ASS!
Det finns inget sånt som lära känna varandra, kan dom inte bara erkänna att dom tycker man är äcklig med pedofil-skägget och det puckade frisyren?
Jag litar inte på någon längre. Jag trodde jag hittat någon som talar sanning men nu tvivlar jag igen. Jag ska tilltala mig själv att ingen är intresserad av mig förens den faktiskt stalk'ar mig hem.

Jag insåg lite ny fakta!
Ja, jag gillar fakta mycket. Med fakta kan man undvika misstag så jag tycker om att lära mig saker.
All fakta är skoj, t.o.m. historia, men jag klarar det bara i korta stunder och inte så ofta.
Nåväl, fakta:
När det kommer till förhållanden / kärlek och sånt så betyder inte ett "vi tar det långsamt" att man ska ta det långsamt och utveckla något, det betyder ungefär "sorry, jag är inte din typ".

Jag drar lärdom av min misstag.
Därför ser jag mig själv rätt lärd.
Försöker använda kunskapen så gott som det går, men lyckas (som jag tidigare nämt) glömma sånt när jag är kär.

Nej, det får nog bli sova nu, klockan är trots allt satt på 04:30 så jag hinner fixa allting innan jag ska iväg till romme.
Hoppas det blir avkoppling i snowboard åkandet.

Jag var helt hundra på att det var något viktigt som skulle hönga i helgen, men när jag kollat efter verkar det inte vara någonting.
14feb, alla hjärtans dag, depp-dagen nummer ett för alla singlar.
Skojar inte, det är helt sjukt jobbigt. Men jag har aldrig gillat dagen, känns så onödigt med en dag där du ska visa din kärlek lite eller så. Det klarar jag av att göra ändå.
Jag ska fira den genom att gå underjorden, dvs ta laptopen och lägga mig under täcket. Får väl se, jobba lite, se en film eller något annat tidsfördriv.

I övrigt, jag fick idag veta att jag borde spela in en ljudbok. Folk gillar min talröst och min fantasi så jag tänkte ge det ett shot att köra att jag sitter typ 30min och bara hittar på bajs och berättar, sedan 30min för redigering och sen så får vi se vart jag ska lägga det.

Anyways, jag vill lära mig glömma bort saker. Saker som jag inte vill komma ihåg alltså. Saker som jag vill / borde komma ihåg skulle jag gärna vilja lära mig komma ihåg istället..
Känslor för (alla) ex != bra

Jag tror seriöst jag håller på att balla ur.
Varje dag som går blir jag mer och mer frustrerad.
På folk omkring mig, på saker som händer runtomkring mig, på mig själv..
Ofta blir jag irriterad utan anledning, vilket gör mig mer irriterad.

Dessa vreden utgår lätt i muskel-ryck, som då oftast resulterar i slag.
Bara nu ikväll tror jag att jag slagit mig 5ggr, men den sista var mer för att jag kände mig självdestruktiv och var utråkad.

Jag blir irriterad på mig själv, för mina val jag gör i livet.
Jag försöker förstå mitt liv, blicka tillbaka på misstag man gjort och göra tvärtemot om samma situation uppstår igen.
Resultatet? En perfekt vit skjorta HELT utan fläckar.. tv reklamer fastnar lätt..
Nejmen, resultatet blir lika skit ändå, så alltid när jag blickar tillbaka och gör tvärtemot går det ändå lika dåligt.

Jag vill bespara alla lidanden från mig.
Jag vill aldrig umgås med någon igen...

Yes, kände att det var ett tag sen jag uppdaterat, men det är av den enkla anledningen att det inte funnits något att berätta egentligen.
Men jag har börjat få kontroll på livet, trots vissa motgångar till och från slingrar jag mig fram på rätt bana iaf.

Och till alla som jag hört klaga på att min blogg är depprimerande, skit i att läsa den.
Här skriver jag om mitt liv i dom stunder då jag är depprimerad, då blir bloggen depprimerad, ni har ert val att läsa eller inte.

Nu ska jag nog försvinna och sova, fungerar inte det blir det film eller självdestruktivitet.

Yes, jag älskar att kunna sitta och prata om livet, att lära sig nya saker och lära andra något vettigt.
Det är trevligt att ha många vänner, man slipper vara ensam samtidigt som man har roligt.

Fast kärleken ska jag försöka dissa.. pallar inte sånt och vill för närvarande bara kunna släppa det.
Fan att man ska vara kär.