klorixx

Jag kom på en grej jag borde skrivit den 11:e februari, något i stil med:
"För precis ett år sedan bestämde vi oss för att bli tilllsammans. Det var det mest romantiska ögonblick i mitt liv. Du var (och är) den person jag hittills tyckt mest om.
Jag kan fortfarande beskriva den dagen i detalj, vad vi gjorde, hur det gick till (få inga konstiga tankar nu, det var inget sånt), vad du hade på dig etc.
Den ring jag hade köpt som jag själv gillade mkt (därav att jag köpte den) som jag gömde bakom din rygg när du satt i mitt knä. Jag hade på ett mycket dolt sätt tagit reda på din ringstorlek i en diskussion så att ringen skulle passa.

Detta var ett år sen, tiden har gått så fort.. gick så fort..
Jag har fortfarande svårt att smälta att det är över, och det är ändå 4-5månader sen vi gjorde slut (orkar inte räkna exakt datum). Jag kommer fortfarande ihåg allting, allt vi bråkat över, saker du fått, saker du irriterade dig på som jag gjorde.
Det var inte alltid helt lätt, men jag har insett att jag är otroligt krävande jag själv så jag kan knappast "tvinga" någon att vara simpel."

Det var väl ungefär det, vidare i dagens liv.
Det smärtar att se andra tilltala sig själva att dom inte kan bli älskade eller omtyckta när man själv tycker om dom.
Och att dom, trots att man berättar eller visat detta, ändå envisas med att tilltala sig så.
En av dom sa att hon var för krånglig typ, att det var lika bra att jag glömde henne.
Ja, försöka duger ju, jag lämnade henne ifred iaf och hoppas hon blir lycklig på det, men glömma henne kommer aldrig gå. Personer jag en gång börjat tycka om (på ett sånt där kärleksfullt sätt, tänk älska, fast vill inte använda det ordet då det är enligt mig lite för stark för dessa känslor jag haft) glömmer jag inte bort.
Den andra personen var det en bättre början, såklart gick det för fort där också så det blev fail, men som hon sa, alla mina chanser var inte förstörda, behövde bara tagga ner lite.

Så, sagt och gjort. Jag taggade ner, försökte hela tiden hålla lite kontakt efterssom det skulle dö ut annars (tänker dra upp detta om en sek). Nu för typ ett par dagar sen fick jag veta att hon blev tillsammans med en kille, att det tog ungefär en vecka.
Förvirring och avundsjuka rusade genom kroppen och jag visste återigen inte vart jag skulle ta vägen.
Vad gör JAG för fel hela tiden?

Över till det här om kontakten. Jag vet inte hur många gånger jag fått höra när jag sagt till någon att jag tycker om den, och den bara "ja, men vi kan väl ta det lite lungt och lära känna varandra?", MY ASS!
Det finns inget sånt som lära känna varandra, kan dom inte bara erkänna att dom tycker man är äcklig med pedofil-skägget och det puckade frisyren?
Jag litar inte på någon längre. Jag trodde jag hittat någon som talar sanning men nu tvivlar jag igen. Jag ska tilltala mig själv att ingen är intresserad av mig förens den faktiskt stalk'ar mig hem.