klorixx

Hatar att kärleken biter så hårt på en.. alla jag varit tillsammans med finns kvar i mitt huvud, jag kommer ihåg namn, när dom fyller år, när vi blev tillsammans och sånt där (inte exakt allt med alla, men mycket)... och jag menar alla jag varit tillsammans med.. även lågstadiet (om man nu ser det som något "tillsammans").
Jag har lite problem med gammal kärlek.. för mig försvinner aldrig glöden.. patetiskt nog har jag egentligen kvar känslor för alla dom jag varit tillsammans med under livet.. mer eller mindre iaf..

Såg exet på tågstationen idag när jag skulle hem. Det var lite tragiskt, ville bara att det skulle kunna vara som förr.. typ få stå och hålla om någon i vinterkylan..
även fast jag tycker hon var rätt.. jag hittar inte orden, men jag väljer respektlös (finns ett bättre ord, men kom bara på detta i stunden) så gillar jag henne iaf..

Eller är det som när vi gjorde slut? är det verkligen henne jag saknar eller är det bara sällskapet?
Jag tror jag aldrig kommer rå mig på det här med kärlek, men ärligt talat. Kan jag bara få det ur kroppen så jag slipper plågas av det skulle det vara guld värt...