Fail 2.0
Lika bra att skriva det här innan man glömmer bort det.
Tänker oftast bättre på natten men glömmer det under dom timmar jag sover..
Så, jag har insett hur mycket jag ändrar mig, hur mycket beslutsångest jag har.
Jag försöker roa mig här på egen hand, men så fort jag börjar göra något blir jag trött på det och vill göra något annat.
Jag gör saker jag inte borde, jag gör inte saker jag borde och jag borde helt enkelt göra andra saker...
Ang. min sällskapssjuka kom jag fram till en lösning (kanske inte den bästa, om ens bra, men en lösning iaf)
Vad jag hela tiden faschineras av med människan är anpassningsförmågan. Vi är helt enkelt bäst på att anpassa oss (detta grundat på lite läsning här och var, men även egna erfarenheter).
Därför, om jag är själv tillräckligt länge kommer jag vänja mig vid det, och då kommer ensamheten inte var något problem.
Jag har gjort det förut och kan göra det igen. Det är inte lätt, men det går.
Tänkte bara också, hur svårt det ska vara att vara älskad för den man verkligen är. Jag KAN inte vara mig själv OCH typ vara allmänt accepterat/älskad.
När man pratar med människor säger typ alla "man måste kunna ta handom sig själv innan man kan ta handom andra" och typ "Man kan inte låtsas vara någon annan, utan ska bara vara sig själv", så det är här mitt liv faller ungefär.
Jag är en person som mår bra av att finnas till för andra, att alltid vara den där som bara finns där ifall det känns jobbigt.
Därav att jag mår lite dåligt nu, många tänker säkert "jah, bara för du inte har flickvän så ska du sitta hemma och whina om det" och ja, lite så är det. Men, det är inte bara för att jag saknar sexuellt umgänge, att ha någon för mig själv och sånt där bara, utan för att jag.. hur ska man förklara det.
Jag bryr mig inte om mig själv, hur jag mår eller sånt (mer än till en "överlevnads-nivå). Har jag däremot en flickvän (som förhoppningsvis bryr sig om mig då) så blir hon ledsen ifall jag inte mår bra, och därför ser jag till att må bra.
Jag bygger mitt liv efter andra, det är tydligen fel, men sån är jag.
Och av alla grejer jag hört är det viktigast att alltid vara sig själv, och failar hela livet pga att jag är som jag är så blir det väl leva själv i ett mörkt och dystert rum.
Kul? njae.. fungerar det? Då duger det för mig.
Jag satsar på att överleva tills jag dör.
Tänker oftast bättre på natten men glömmer det under dom timmar jag sover..
Så, jag har insett hur mycket jag ändrar mig, hur mycket beslutsångest jag har.
Jag försöker roa mig här på egen hand, men så fort jag börjar göra något blir jag trött på det och vill göra något annat.
Jag gör saker jag inte borde, jag gör inte saker jag borde och jag borde helt enkelt göra andra saker...
Ang. min sällskapssjuka kom jag fram till en lösning (kanske inte den bästa, om ens bra, men en lösning iaf)
Vad jag hela tiden faschineras av med människan är anpassningsförmågan. Vi är helt enkelt bäst på att anpassa oss (detta grundat på lite läsning här och var, men även egna erfarenheter).
Därför, om jag är själv tillräckligt länge kommer jag vänja mig vid det, och då kommer ensamheten inte var något problem.
Jag har gjort det förut och kan göra det igen. Det är inte lätt, men det går.
Tänkte bara också, hur svårt det ska vara att vara älskad för den man verkligen är. Jag KAN inte vara mig själv OCH typ vara allmänt accepterat/älskad.
När man pratar med människor säger typ alla "man måste kunna ta handom sig själv innan man kan ta handom andra" och typ "Man kan inte låtsas vara någon annan, utan ska bara vara sig själv", så det är här mitt liv faller ungefär.
Jag är en person som mår bra av att finnas till för andra, att alltid vara den där som bara finns där ifall det känns jobbigt.
Därav att jag mår lite dåligt nu, många tänker säkert "jah, bara för du inte har flickvän så ska du sitta hemma och whina om det" och ja, lite så är det. Men, det är inte bara för att jag saknar sexuellt umgänge, att ha någon för mig själv och sånt där bara, utan för att jag.. hur ska man förklara det.
Jag bryr mig inte om mig själv, hur jag mår eller sånt (mer än till en "överlevnads-nivå). Har jag däremot en flickvän (som förhoppningsvis bryr sig om mig då) så blir hon ledsen ifall jag inte mår bra, och därför ser jag till att må bra.
Jag bygger mitt liv efter andra, det är tydligen fel, men sån är jag.
Och av alla grejer jag hört är det viktigast att alltid vara sig själv, och failar hela livet pga att jag är som jag är så blir det väl leva själv i ett mörkt och dystert rum.
Kul? njae.. fungerar det? Då duger det för mig.
Jag satsar på att överleva tills jag dör.
Kommentarer
Trackback
